onsdag 13 september 2017

På väg mot stormen


Vi tar en promenad upp till Galgberget precis ovanför vår campingplats. Det är Nordens, kanske Europas, enda kvarstående galge. Uppe på pelarna låg stora stockar som man hängde folk från. Den lär ha varit i bruk till 1845 och vid utgrävningar hittades rester av ca 30 människor som begravts vid galgen. Ruskig historia vi bär på.


Utsikt mot vårt håll. Xoe står bortom det stora huset i bildens mitt.


Murgrönan klär klinten, inte bara träden, utan marken är bitvis helt täckt. Rindi heter den på gutemål. Studentkåren i Visby har lånat det namnet


På promenad igen genom DBW. Vår favoritplats i Visby.


Än blommar perennrabatten ...


... och trädet med Stenkyrkeäpplen bär frukt. Trots att det är brutet. Knäckt, men inte knäckt.


Två stora plataner och ett får vaktar sydvästra ingången till DBW. Ni skymtar Linné till höger i bild.


Vi tar Tranhusgatan mot Almedalen ...


... som gör skäl för namnet. Maffig alm bakom scenen, där politikerna väsnas under en sommarvecka.


Utomrings.


I vallgraven.


Domkyrkan är maffig.


S:t Karin också. På sitt vis.


Utsikt från lunchbordet. Märk hönan.


Akantus heter växten jag alltid glömmer namnet på. Lusthuset i DBW.


Mullbärsträdet ber om nåd. Jag är gammal, trampa inte på mig, klättra inte på mig.


Vi är på väg in i mörket och hoppas att stormen inte hinner hit. Det blåser redan 17 vid Öresundsbron, men bara 10 vid Ölands norra.


Glest kring borden på m/s Gotland. 253 passagerare på väg hem eller bort.


Här är vi. Jag ser Ashley därute i regnet. Hon är a cargo ship på 89 meter (knappt häften så lång som vi) på väg mot Gunness i Lincolnshire. Undrar vad hon har i lasten?

PS. Det blev ingen storm för oss, knappt kuling ens. DS.

tisdag 12 september 2017

Hos De Badande Wännerna


Vi har tagit oss flera kilometer söderut och parkerat norr om Visbys stadsmur. På väg in till stan passerar vi vår favoritpark, De Badande Wännernas botaniska trädgård (med betoning på träd). Men vi imponeras  av några Hibiscus (syriacus). Sådana vill vi ha i vår trädgård, men jag är rädd för att de inte klarar våra vintrar.


Traslinden revisited. Jag, också en traslind, var här första gången 1994. Linden har blivit lite tjockare. Trädet!


Under kejsarträdet.


Carl von. Igen. Han var här 41 (1741).


Brödgranen kallas också Apornas skräck eller apmördarträdet.


Det elakaste träd vi känner till.


Murgrönan täcker S:t Olofs kyrkoruin fullständigt.


Nästan fullständigt.


Rosornas och ruinernas stad. Fiskaregatan. Vykortsgata.


Apoteket.


Visby kan vara brant.


Inte bara Norrköping ett strykjärn har. Fast här är strykjärnet vertikalt.


Vi vilar fötterna vid Stora torget och läser samtidigt på om träden i DBW ...


... för snart är vi där igen. Nu hos morfar Ginko. Ginkgo biloba är ett helt unikt träd. Läs gärna:



Campingen vid Norderstrand. På norra delen, närmast Hansastaden, är det bara vi. Övriga gäster har parkerat på södra delen, flera hundra meter bort, för de tycker att det är viktigare med närhet till servicehus än till magnifika träd och medeltida kvarter. Eller?


Vi behöver inga andra grannar ...


... än havet.


"As good as pub food can get", svarade jag på servitörens fråga. "We will put that on the outside wall", svarade han. Om ni kommer till Black Sheep i Visby, kolla fasaden. Shepherd's Pie på tallriken. Vad B äter vill jag inte kommentera. Tror det var spanskt.



Många sevärdheter i Visby.  Faktiskt många fler än på den här bilden.

måndag 11 september 2017

Camping de luxe


Morgon vid Lauter. Vi och en fiskebåt på land (inte sant, vi var sex husbilar och en segelbåt i gästhamnen. För tolv år sedan var vi ca tolv segelbåtar och inga husbilar. Men det var i juli. Segelbåtar fanns kanske även i juli i år. Men husbilarna fanns inte här för tolv år sedan.


Morgonmöte på hamnpiren. En snok. Den minsta jag sett. Ca tolv centimeter.


Och en ekorre. Här? Det är väldigt långt till närmaste skog. Dessutom satt en stenskvätta (Oenanthe) tillsammans med en buskskvätta (Saxicola) längre ut på piren. Varför? Trots namnen är de inte särskilt nära släkt.


Vi tar oss via slitna Slite (aldrig varit på en plats som så väl givit skäl för namnet, i Slite är alla slitne) över till Gotlands västkust. Lummelundagrottorna.


Stalagtiter och stalagmiter i Lummelunda. Pyttesmå jämfört med de i Postojna eller i Hallein, men vi har ju haft istid.


Ok, ni kan också ta kort nu ...


Här den ingång som tre tonårspojkar fann 1949. De höll tyst om sin upptäckt i sju år. Ända tills de läste i lokalpressen att en man konstaterat att det inte fanns någon grotta. Då gick pojkarna själva till pressen och berättade att de funnit 175 meter grottväg in i berget. Det blev en riksnyhet som hamnade på DN:s löpsedel. Resten är historia, en bra sådan. 


Nära grottan finns en småtrevlig naturstig, som ingen går, utom vi. 


Amerikansk sycamore-rönn med extra stora blad.


En fin camping. Svår att hitta. Orienteringsklubben Gotlandsbro OK gör inte reklam för sin "camping" nedanför den magnifika klubbstugan, på gångvstånd från Lummelundagrottorna.


Mycket riktigt är det också bara vi om hittat dit. Tror inte orienterarna vill ha andra gäster än meningsfränder. Men här finns vad vi behöver, inklusive lugn.


Det är inte trångt när vi brassar käk, ingen annan har hittat hit...


... ändå är det nära till hav och solnedgång.