torsdag 20 juli 2017

Bondekroks gåta



Vi stannar kvar vid Bondekrok. Varför flytta när man har det bäst? Jag går på promenad, upptäcksfärd som vi så ofta gjort med vännerna som inte längre är här. Vid den här husgrunden har jag stått och filosoferat några gånger med oändligt saknade Pelle Persson. Vi hade teorier, som alltid, om vad som timat här. En husgrund på ca 5x10 meter uppe på ett berg. 


Några meter från husgrunden en vidunderlig utsikt mot en medeltida farled, Finntarmen. En fästning, en spaningsplats? Min teori. Fel, nu vet jag svaret på Bondekroks gåta, Pelle.


Grunden är ruinen av ett torp/hemman, Christineholm. Ett resultat av laga skiftet 1856, som slog sönder så många byar när gårdar helt sonika flyttades till utmarkerna. Christineholm fick en kort historia, torpet var övergivet redan före sekelskitftet 1900.


Nedanför Christineholm, vacker hagmark med stora ekar.


Stengärdsgårdar vittnar om odlingsmarker och rishögarna om att någon fortfarande bryr sig om det öppna landskapet.


De stora stenhögarna ner mot strandlinjen uppges, enligt källan ovan (Bygdeband, Sveriges  hembygdsförbund) vara från järnåldern. Riksantikvarieämbetet tror att de kan varit avsedda för framställning av makadam. På järnåldern? Min tolkning: detta är en "barlastudde" där skutor förr i tiden hämtade eller lossade barlaststen. På väg in i grunda skärgårdsvatten, som Finntarmen, behövde de säkert minska på djupgåendet. Pelle skulle hållit med mig.


Varför skulle man annars släpat stenen ända ner till strandlinjen?


Lite längre bort ett senare "fornminne". Betongfundament till de ramper marinen använde för att lägga till med fartyg ända in på 1980-talet. Just vid den här rampen, som bara betongen minner om, lade vi till mot land för första gången med segelbåt 1986. Vi siktade mot rampen eftersom vi inte fick igång motorn, utan måste lägga till under segel. Vi klarade det.


Öglor i berget, det finns tre på bilden, berättar också om marinens tilläggsplats här vid Bondekrok/Lisselön (två öar som landhöjningen förenat).


Jag letar efter de plintar som flottans män kunde koppla in sin sambandsutrustning på. De fanns här någonstans på 80-talet, men är borta nu. Däremot har platsen blivit begravningsplats. Här vilar Gina och Gordon. Vilka var de? Husdjur? Vad hände? Dog de samtidigt? Vem vet?


Dikeshörn vittnar om odlingsmark och upptrampad stig om att någon varit eller är här.


Aha. Det är förstås en fårstig.


Christineholms gamla odlings- eller betesmark har planterats med tall. Betesmark är det fortfarande, därför så ljust och öppet.


Det är inte mycket kvar av de gamla inhägnaderna där man samlade in djuren. Men idag behöver man inte mjölka några djur. Det är lamm- och biffstekar som betar markerna.


Här vid östra stranden låg en båt i natt. Segelbåtarna ligger kvar därborta. Vi ligger 150 meter bort, vid västra stranden. Här vid strandängen är det smalt.


Numera drivs elstängslet med solkraft.


Och här ligger vi och njuter av blå himmel medan molnen stannar kvar över fastlandet därborta.

onsdag 19 juli 2017

Bondekrok och Muurikka


Hej, alla barn, nu blir det barnprogram. Titta nu vad farbror Arne tar fram. En muurikka och nu ska ni få höra vad man med en muurikka kan göra.


Först tar man en fläskfilé, svensk och dyr, för danska dyr vill man ju inte äta. Man bryner och vänder ...


... och fräser upp lite morötter, och potatis om man vill (inte med i receptet, men man tager vad man haver).


Man får inte glömma att hälsa på farbror Arne.


Efter en stund lägger man på lite purjo, svamp och tomater. Bjuder in gäster.


Låter det fräsa ihop en stund medan man kollar om det är några båtar ute på Orren. Kanske en seglare långt där ute, men den ser ni inte.


Dags att dela med sig av en skvätt rödvin.


Låter det koka in ett tag ...


... innan vi häller på crème fraiche, färskost och grädde.


Låt det puttra medan vi sammanbitet förbättrar solbrännan.


Tar fram en valpolicella classico med kork ...


... och bjuder gästen/gästerna att ta för sig.


Bättre än grillat ...


... och miljön duger gott. Här med en Bondekroksversion av Spiral Åtbörd (skulpturen framför Norrköpings konstmuseum). Platsen borde ha nominerats till Årets ställplats i Sverige. Men vi blev dessvärre diskvalificerade. Detta är ju en liggplats. Husbilslivet har sin charm och båtlivet sin. Det är två helt olika former av frihet. Men ibland känns det som om båtlivet är oslagbart. Men snart är vi på vägarna igen. Och då är det förmodligen oslagbart. Livet är underbart.



tisdag 18 juli 2017

Båtliv



Skönt att vara ute i vår folktomma skärgård igen. Vi såg inte många båtar idag. Men längre ut finns det säkert gott om båtar. Vi får se imorgon.


Vinden mojnar när solen sjunker.


Ensamma i "Tyska", som vi alltid kallat viken. Vännerna Peter och Gunilla var med ett tag, men återvände till stugan efter några timmar.


Ängen i kvällssol. Utan betesdjur håller den på att växa igen. Det är tråkigt. Att sedan vildsvinen snart nog bökat upp hela den fina ädellövskogen är också trist. Och inga kantareller. För torrt.



torsdag 13 juli 2017

Gula huset


Det blev en tidig morgon för oss. Jamie, Lexi och Nova var igång redan innan de flesta på campingen ens vaknat.


Det är blåsigt idag, men blå himmel och solglitter.


Vinden sträcker flaggorna ...


... och barnen intar studsmattan.


Några timmar senare tar Jamie och Lexi sitt nya rum i besittning. Mamma Lisa och pappa Bev har jobbat ett par dagar i gula huset och mycket har hänt.


Och strax har mamma och morfar monterat deras alldeles egna studsmatta.


Inne i huset pågår febril verksamhet hela dagen.


Men mycket har redan hamnat på plats. Som den gamla soffan från 1952 som Birgitta lät stå kvar ...


... med följesedel i original från Hellborgs möbelaffär i Götene. 1 st. Soffa Vibo 3. Undrar vad den kostade då? Lappen har hängt kvar i 65 år!


A man and his barbeque. Bev har aldrig haft en så fin grill, säger han. Och inte med så fin sjöutsikt heller. This is happiness!


Morfar hittar ett eget hörn på verandan (efter att ha möblerat om). 


Enmansorkestern Lexi bjuder på underhållning ...


... och Jamie har hittat hallon i snåret nedanför altanen.


Till sent på lvällen fortsätter arbetet med att ställa huset i ordning inför Joels 40-årsfest, som borde inträffat idag. Men kanske både imorgon och på lördag. Bättre sent än inte alls.


Till sist, en bortglömd bild i telefonen, Lexis och Jamies sista ögonblick på förskolan Domarringen i går. Tack för det här året.